fredag

SUCK! äntligen sista lovdagen, nu ska jag bara överleva helgen sen börjar äntligen skolan och vardagen igen. Folk säger att de haft tråkigt och intetsägande lov men jag är så jävla säker på att mitt varit värst.

De brukar vara så, folk säger att de kommer få IG på ex matte prov (typiskt svenskt vågar inte tro att man är bra), jag säger att jag vet att jag oxå kommer få det eftersom jag VET att jag inte pluggat. Sen när resultatet kommer så står jag där med IG o de flesta andra står jätte lyckliga och kan inte förstå hur de kunde klara G. BAAAH!!! då känner jag mig Nästan lurad, lite som att jag litade och kände en viss gemenskap me dessa, som om vi vore ett team. Men nej jag får stå där ensam med IG (som jag visste från början). Vad är då lösningen på detta patetiska problem?? (upp me handen) "PLUGGA"

Inte för att skryta (jag tror att jag är rätt skrytsam) men JAG tycker faktiskt att jag har rätt bra självkoll, alltså är medveten om mina brister och jag vet vad jag gör, varför osv. Jag vet att om jag är inblandad i en konflikt så skyller jag inte omedelbart på alla anda, självklart har jag en stor del i varför de blivit som de blivit (år av erfarenhet).
Jag har sjuka problem att kritisera personer ibland (ni vet slakta) utan att först kolla på deras possitiva sidor (gäller inte alla). Jag vill jämt ta reda på varför jag inte gillar en människa, exempelvis om de är för att jag tycker att det är en innerst inne osäker person som är van att få allt den pekar på eftersom dens föräldrar jobbar så mycke och det är enda sättet den lärt sig att livet ska vara?
Jag funderar om de där fjantiga modelejonet igentligen är en person jag själv skulle villja vara? (ni vet hipp o inne) Men kommer fram till att det verkar vara frustrerande att bevisa med ego bilder o massa onödiga inköp hur otroligt inne jag är som har ett par jeans som bergis en miljon andra har! Neeej bajs va tråkigt!

Ändå är jag osäker, inte på så sätt att jag inte väljer min väg o följer strömmen. Jag har ett jävla självförtroende som täcker det mesta, förutom när de kommer till EN sak.
Hur folk ser mig? Det motsäger ju de hela om at jag har bra "själv koll". Men de fanns en tid i Ellens liv (placera tiden runt mellanstadietiden o klyftan till högstadiet). Jag gick omkring och var förbannat stolt över att jag hade så bra självförtroende och fick ofta höra att jag var modig (?) som gick min egna väg. Bra tänkte jag och ville fortsätta med samma stajl i högstadiet (inte kunde väll jag veta att det lite krockade med den klassen jag hamnade i) Eftersom jag skulle vara så där "egen" så gjorde jag inte som alla andra. Majoriteten sa inte emot när någon var dum utan bara satt o lät de va. Men nej inte ellen hon skulle tjafsa emot, BRA! men ajsingen inte var väll jag beredd att möte hitler själv. En (tillome fler) som skulle såga o förstöra mig så totalt (varför va ja inte tyst) Jag blev ett lagom "offer" för ja Ellen hon är puckat o snackar och TROR HON ÄR NÅGOT! Henne ska vi sätta på plats. Just att höra "VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR" de gör mig så sårad. Varför fick jag inte vara någon? Det är så bajsigt att mitt starka självförtroende kunde brytas ner så totalt. Alla tårar som forsade ut inne på skoltoaletten lr hemma på köksgolvet brevid spisen där mamma lagade middag. ALLA DESSA JÄVLA TÅRAR (jag gråter när jag är ledsen, arg och frusterad. Om jag kunde ta de tårarna och liksom samla o nu dränka dessa JÄVLA personer, speciellt en person. Men enligt rykten är han halvmobbad så de är väll onödigt att hämnas på en sån omogen osäker stackare. Jag var ingen feg satan utan som saknade självförtroende och satt o va tyst. Jag kämpade, jag grät, jag hatade och jag tjafsade emot. Idag gör jag inte samma misstag, jag tjafsar inte emot, det ger bara andra chansen att slå tillbaka mot mig.
(jag har tappat poängen?)
Jag hade och har delvis kvar min starka vilja och tron på vem jag är. Det som saknas är tron på andra människor. Tänk om de står där o tänker att "åhh där kommer ellen, hon som tror att hon är något" Jag tror att jag uppfattas som dryg, men i själva verket är jag fruktansvärt rädd att trampa på och "vara någon som tror nåt om sig själv"

Jag önskar att jag kunde släppa kontrollen bland folk som inte står mig nära, och att folk tycker från första gången att jag är en gla, possetiv o rolig människa som de vill umgås o lära känna. Jag betvivlar inte att mina vänner tycker de. Av någon sjuk anledning känns de ibland som en nära inte ser några brister och kan inte förstå om nån inte gillar mig.
Jag vet helt enkelt inte hur jag uppfattas av "främlingar" men hur som helst så tänker jag försöka släppa på gränsen o bara vara JAG!

för som sagt 2008 är MITT ÅR!