Första söndagen i Advent

Därför att de bara blev TOPPEN!

--- Fick ett jätte trevligt samtal nyss, av Hans-Ola som vill ha med mig i skrivargruppen. Alltså jag ska få vara med o skapa o skriva nästa vikbolandsspel :):) så glad att de ville ha med mig!
--- mascara problemet är över. Jag har funnit den optimala, bruna, vattenfasta o helträtta för mina ögon mascaran. Snyggt blev de dessutom.
--- sen besökte jag kyrkan för första advents gudstjänst, så nu har jag fått min dos för året. Ne men de va väll stämningsfullt, kören är ju *host* speciell.
--- sen har jag två bekymmer som bekymrar mig. De ena får ha sig gilla gång, den andra tänker jag bli ledsen för om och om igen. Julen är för mig helig, julafton är dagen som räknas icke juldagen!!!

Imorgon börjar min favomånad, jag måste gå upp extra sjukt tidigt bara för att jag måste. BLÄ men då är jag nog vaken till morgonversionen av "julkalendern"

När första ljuset brinner

står julens dörr på glänt

o alla människor glädjas

att fira få Advent

Hold me now

Där tappade jag verkligheten, igen. Musikens kraft sätter igång känslor, känslor som bidrar till drömmar och förhoppningar.
Johnny Logan - Hold me Now, tar mig alltid på besök i mitt innersta jag, nära hjärtat och känslorna.
Det är en blödig ballad, som bara passar vissa stunder, vissa kvällar. När man är ensam i sitt rum och försöker hitta sig själv. Den är farlig, jag kommer somna lycklig ikväll, men imorgon är sorgen o tvivlan tillbaka. Den fångar mig för ett kort ögonblick och texten blir mitt jag. Dumma, dumma! Min hjärna behöver inte mer, jag måste lära mig att acceptera verkligheten utan drömmar och fantasier som gör mig besviken.


Ett bakslag/återfall av tillfällig lycka...

Jag känner de i kroppen, snart blir jag besviken.


Just nu, en ensam tonnåring. Jag behöver en vän att tala känslor med... som kan få mitt huvud att tänka klart.
o du är vart?

Så var de då Fredag!
Nu ska vi baka pepparkakor, alldeles för tidigt på året! Men jag älskar mamma, julen o deg!

PussKram

Natten var jobbig, jag kom liksom inte till ro... jag klarade inte ens av att sova länge utan vaknade äckligt tidigt av århundradets mensvärk. Men med en panodil o lite halvskaskig frukost är de överstökat... nästan!
Jag har liksom börjat med en ny grej... KRAMP. De har jag aldrig lidit av förr men nu de senaste ggr så får jag så otroligt äckligt mycke kramp i magen och allt runt omkring. Ja, kan liksom inte röra mig, böja mig eller ligga på magen. Om panodilen släpper o smärtan i benen hälsar på, så kommer jag ligga mitt på golvet i en position som jag inte tar mig ur... o dränkas av mina egna tårar.
Hihi, jag är rätt duktig på att dramatisera...

AJJJJ, jag klämde precis min läpp, ajajaj... lekte bara lite me mitt glasögon fodral. Fan, jag är som en treåring.... aj!

Nej, nu ska jag TROTS allt motstånd faktiskt plugga... tackohej

Realism 09.32

Lyckliga snövärldsmorgonen har nu officiellt övergått till, FULDAGEN!

Idag tänkte jag ge den vattenfasta mascaran en andra chans (aningens osams i fredags). Vattenfast lär ju krävas eftersom de snöar. Mitt vänster öga klarar inte en vindpust utan att de rinner. Vattenfast är ett måste, fastän jag hatar den eftersom den i övrigt osamarbetar med mig o mina ögon. Okej, jag tänker att de är lika bra att börja i god tid så att bråket ska undvikas. Då är vattenblämascaran borta!!! Jag har då framför mig den gamla som är lite slut och som dessutom är ickevattenfast! Så nu i denna sekund 4min efter att den fördes på rinner i vänster ögat. RESULTAT: jag kommer för 9(?) måndagen i rad komma med mascara överallt utom på ögat.
Ja, jag framställer mig som världens ytligaste fjortis men va fan? Gillar jag att komma o blotta mina gulaktiga ögonfransar? Som får mig att se blekare ut än jag är? Gillar jag att folk glor hela vägen genom stan pga mascara i hela ansiktet? NEJ! Jag lider!!!! varför vill världen mig illa?

Ja sen är jag som ett dagisbarn i övrigt oxå! Inte nog med att jag ser ut som en som lånat mammas smink o smetat i hela ansiktet. Jag är klädd som en oxå! Tvingades ta fram förra årets vinterstövlar, o då måste jag ha byxorna istoppade. Jag ser ut som en clown, jag blir längre (hata)! byxorna korvar sig och matchar då med den korvade tröjan. Asså det är otroligt hur osmakligt min klädstil blir... dessutom hittade jag en brun tröja/linne/topp som jag inte använt på ett år, great perfekt att ha under gula koftan. NEJ, den är aningens för mycket urringad så inte nog med allt annat elände så blottar jag halva barmen... fult och KALLT!

Men du kan ge dig FAN på att jag glatt tänker knalla genom snöstaden för att ta mig till skolan. Jag ska njuta som fan även m jag känner mig fulast på jorden. Skitsama vad andra tycker... allt handlar om att känna sig snygg. Give me the feeling!!!

Lycka 06.30

Bara att få igen garage-porten var en pers. Jag trodde inte att de va nödvändigt att knäppa kappan så hårt för 10meter mellan garaget och bilen.
Det var inga äckligt tomma kalla vindar, eller blötigt regn... det var SNÖSTORM :)
Lycklig men lite kall eftersom jag missar knäppningen skuttade jag in i bilen. Mamma/chauffören delade icke min glädje utan föreläste 4,5 mil om väglaget, den obefintiliga snöjörning och om varmare grader i veckan. Glädjedödare. Själv la jag koncentrationen på de facinerande snövirvelhavet på vägen...

Jag gillar Snö, o därför tänker jag lida igenom kyla o halka. Inga problem så länge det inte är blötsnö! Tänk förr i tiden när man var tvungen att gå 5mil för att komma till skolan, de va innan dunjackans tid.

Hejdå!

Sudd

Dagen har till min glädje innehållet skidor, ja hela helgen för den delen. Världskuppen med äckligt härliga svenska framgångar. Jag tycker helt enkelt att det är mycket mycket trevligt nu när skidsäsongen dragit igång och helgerna blir mer innehållsrika.

Dagen har också innehållit tårar. Som vanligt vare besvikelse som utlöste tårfloderna. De blir sådär bara för att jag är så bra på att sätta upp förhoppningar. De är inte ens höga förhoppningar, jag önskar mig bara en mysig jul... varför är världen sån att jag aldrig kan få drömma om de mest simpla grejerna utan att de icke blir sanna.
De spelar ingen roll, jag ska tydligen inte ha förväntningar på något. De kan inte vara karma iaf, för jag är en jävligt god människa.

Så nu ska jag räkna med en ensam framtid, en astråkig jul och speciellt ett ännu värre nyår. DET VILL SIG INTE I MITT LIV

Fredagen blev ju helt okej, tillomed trevlig! Då räknade jag med pisshet...

Ångest för 457gången, minst

Åh där damp ångesten ner som ett brev på posten...
en Lördag kväll fylld med framtid & plugg ångest!

Hela dagen har jag mer eller mindre försökt få grepp om min framtid, allt går så rasande fort och jag vill liksom vara berädd på landningen. HJÄLP! Alla de där studentkatalogerna jag plockade på mig ger inget tydligt svar som jag hoppats på. Varför står de inte: "här Ellen, här ska du vara". Ja & sen påmins man om livet innan framtiden, studenten. Och hur hela min ekonomi kommer sättas på prov, när mössor ska betalas o hela andra tjotaballeten... MÅL: de får inte kosta mer än körkortet :P

Kan dela upp ångesten i lite tydligare bitar:

• Framtidsångest: Som nämndes ovan, jag ska tydligen snart agera vuxen o flytta hemmifrån o skaffa ett yrke där man blir arbetslös? Jag vill helt enkelt inte ta steget att välja!
• Pluggångest: tillskilnad från "framtidsångesten" så ligger pluggångesten mer i tiden, typ imorgon, nästa vecka. Ett projektarbete som ramlat ur tankarna! Engelska som visst ska vara klar snart (underprijoriteras). ETT JÄVLA SH/HI C uppdrag som jag än en gång känner håller på att spåra ut, eller inte spårar alls. BLÄÄÄÄ
• Mössångest: Eller okej, de är väll inte så ångest fyllt. Mest priset som gör en påmind om att de kommer att bli dyrare. Jag kommer väll ha råd, men kommer jag bli lyckligare?
• Balklänningsångest: Den är i sig uppdelat i flera panikstadier. 1. Kommer jag bli klar i tid? 2. Vad/vem/hur ska den sys/se ut?? Jag kanske måste på allvar komma igång. Det ska vara grön och ha någon form av axelband.

Så, nu med all typ av ångest blir det lätt som en plätt att sova. SUCK!

Aja jag har tiden att göra allt jag behöver. Men jag är världssämst i historien på att ta vara på den...

Lättan

• Jag är sårad
• Känslig för motgång
• Jag känner mig utsatt, ensam och förtvivlad
• Jag får inte grepp på situationen
• Jag har blivit desperat efter vänskap
• Allt jag haft glider mig ur händerna
• Jag har blivit misstänksam (naiv och galen) jag tror folk gaddar ihop sig mot mig
• Ingen behöver mig
• Jag går sönder innifrån
• Jag pratar med mig själv
• Lättar mitt hjärta, för mig
• Det blir bara fel, det blir bara fel, det blir bara fel, FEL FEL FEL
• Jag är avundsjuk på andra, som har ett socialt liv
• Jag är egoistisk
• Jag har tappat alla perspektiv
• Allt är bara jag, jag, jag
• Jag är en lycklig människa, mitt liv är värdigt, de står bara still nu och säkerligen ett bra tag till.
• Jag blir bara känslomässiga på kvällarna
• Jag älskar SNÖ

Lyssna på magkänslan

Jasså, de var ingen Engelska idag! Alltså gav jag mig ut i den iskalla världen bara för en basgrupp som dessvärre gav mig INGENTING. De blev bara att knata tillbaka efter den intetgivande halvtimmen
Jag som gick upp bara för att jag äntligen skulle få träffa människor och snacka lite allmänt bara. NEEEJ, jag skulle sovit vidare istället.

Okej, jag har alltså varit sittande i en soffa och skadat min nacke som vanligt med en labtop i knät. Wiho

RÄDDARE i nöden var Jonna, oplanerat & enkelt kom hon över en stund och gjorde mig sällskap innan hennes buss gick. En bonus till de hela besöket var att hon hade med sig Bullar från Kuriosa. Det gjorde min dag o troligen min vecka oxå :)

Tandkrämen i badrums-skåpet måste vara gammal. De smakar äckelpäckel i min mun nu, jag vill helst av allt borsta om, men de vore allmänt korkat att borsta tänderna med samma tandkräm. Nu saknar jag tandkrämsalternativ så jag får helt enkelt dras med äckelsmak i munnen...

NU: iväg ut i staden, svettas, låta ögat rinna och känna mig allmänt ofräch och ensam när jag kommer till skolan om ca 20min. Hurra, Hurra!

bakom stängda ögon

Måndag 7.44 grön soffa Norrköping

Suck! Nu har jag säkert varit vaken (mer lr mindre) i 2h, ÄCKLIGT!
Tänk ändå om de började snöa utanför fönstret, jag skulle bli så glad, så glad, Säkert skulle mitt öga rinna sen när jag går ut fast det göre vare sig de snöar eller icke.
FAN de här går inte särskilt bra, jag är oduglig på att dokumentera mitt liv. Jag kan lätt tala om varför. därför att de inte händer något, något, NÅGOT!

-men tackar som frågar jag mår bra, ingen förkylning att klaga på eller annan infektion. Jag mår great, toppen, Underbart, älskar livet, halleluja, kalasbra...! ISCH!!!

jag ser inte fram emot dagen

November

Nej man gillar inte November månad, jag gillar inte november månad. Det är en mellanmånad utan något roligt syfte. Man bara väntar på att de ska slå över på december så man änteligen kan börja me jul musik och förberedelser.

Min pappa har en korkad regel att man inte får börja lyssna på julmusiken förens 1december. Rebeliskik som jag är så lyssnar jag ändå...

...när jag är ensam hemma.

Sen innebär novermber och att man måste ha gjort massor av grejer i skolan så man inte stressar in i de sista i December.

November är fylld med ångest, längtan och sug efter lussekatter.

Tålamod

Det ska tydligen vara något fint, tålamodet. Jag saknar det, jag saknar TÅLAMOD! De krävs inte mycke för att jag ska få spelet på små grejer.
Min lilla JÄVLA SKIT DATOR med tillhörande SKIT dongel/mobiltbredband. Jag blir oerhört arg av mig när jag måste starta om datorn ca 3ggr innan de går att koppla upp sig. Eller i huvudtaget när jag kommer till datorn efter en kort paus o upptäcker att jag hamnar OFFLINE och måste starta om hela proceduren, ne de strejkar jag datorn tillsa jag glömmer bort felet och blir lika förbannad nästa gång jag ska sätta mig. SUCK

Det är välldigt skönt att få skrika av sig och bli sådär arg emellan åt, lite tragiskt att jag bara har en dator att skrika på, men men.

nu ska jag kanske hoppa i säng och börja tänka på hur eländigt jag har de och tillslut gråta mig till söms, eller inte... vi får se hur de slutar.
NattBlä!!

Felet

Frånochmed NU ska jag börja använda rubriker!

Upptäckte precis att de är ett år (typ) sen jag började skriva i denna bloggen. Pöhö, trodde den skulle bli litte bättre än min förra. Alla projekt i mitt liv blir bra till en början men sinar så småningom ut och blir lite halvtrössiga. (nytt ord). Det här har blivit ett forum för gnäll & sorgsenheter. Inte så konstigt med tanke på höstens sinnes-stämmning.
Resultat av dålig blogg: min otroligt populära status som bloggare och samhällsanalytiker har fallit, jag är inte längre den förebild och förgångare jag än gång varit. Andra bloggare saknar helt enkelt en stjärna som MIG att se upp till.
skämt osido

De va skönt att vara lite ironisk där för en sekund, de var länge sen jag varv sådär härligt ironisk och medvetet överdrivet patetisk.
De va bättre förr, FÖRR innan min tid!

/Nelle Nossttam

feg, Feg, FEGIS!!!!!
grr grr

Stora förändringar av bloggen bör ske, för just nu är det här "forumet" bara en dålig plats med negativa texter och obefintliga (inga) läsare. De känns lite väl depp... förändringar ska ske, nångång!

Idag hade jag möjligheten att sova ut, de gjorde jag också. Rekordlång sömn och halva dagen försvann åt mina onödiga inte ens intressanta drömma. Resultatet av mig slöhet blev att ingenting har blivit gjort idag. Inget hämta posten, plocka ur diskmaskin eller "plugga". Nee, jag är oduglig. Men jag gjorde en bra sak som uppmärksamats och förändrat världen. Jag läste skolmailen o upptäckte ett lite fel i Mårtens annars så väl genomtänkta oppositions shema. Det stod nämligen att jag skulle ha opposition nästa fredag, vilket råkar vara den dagen vi alla treor ska besöka SACO mässan. Som belöning för mig uppmärksamhet fick jag ett tack! vi får helt enkelt se de som de lilla som gjorde mig dag. Jippi... (öh?)

Påtal om SACO mässan så fasar jag mest, de lär bli en lång dag där jag inte kommer få nånting iordning. Hade varit skönt om man visste att man hade nån att hänga med och planera inför vilka seminarier och montrar man ska besöka, tillsamans. Jag anar att jag personligen kommer sura till förr lr senare och gå vilse på den gigantiska mässan. NEJ NEJ förresten, jag skulle ALDRIG gå vilse, jag har ett jävligt bra lokalsinne. Folk kan ha nytta av mig!

WHAAAAAT? jag har gått o blivit ambitiös nu på kvällskvisten. När resten av huset sover sätter jag igång med en behövlig rensning av skrivbordet. Varför?
Jo, jag har spenderat mer tid är någonsin annars här och jag börjar trivas riktigt bra. Ser min lilla skrivbordshörna som mitt kontor. OCH eftersom jag nu den närmaste månaden har två stora projekt framför mig som jag vill lyckas bra i så tänkte jag ordna upp de för mig själv. Skrivbordet har förut varit en plats jag lagt papper och annan skit som jag inte har någon plats för, men nu slänger jag ner sånt i lådar jag aldrig öppnar och jag slänger locket för burkar där jag inte vill se innehållet mer.
Jag gör de alltså hem-trevligt för mig själv.

Mitt rum är igentligen ingen såndär övertrivsam plats, mest ett ställe för att sova på. Men såhärårs när man slipper dra upp pegiennerna (stavas??) och låter fönsterlampan vara tänd hela dagarna så äre faktiskt mysigt att vara här inne.

Eftersom jag aldrig behöver vara i min älskade skola så får jag väll göra det bekvämt där jag är... mitt kontor, mitt hjärta och min säng! Sängen som jag lärt mig att trivas ännu bättre i pga alla sovmornar!

Jag mår illa och nacken värker.

Idag har jag spenderat pengar på kläder, för mycke pengar och för lite kläder...
...inte är jag lyckligare för de.
...................................................................
Helgen har varit tung, riktigt tung. Gårdagen var som en dag när verkligheten ramlade ner på oss. Urban blir inte bättre, de vet vi. Men sanningen yttrade sig mera och de fungerar inte! Att på en fika bjuda honom "hem". De funkar inte, ingenting vill funka...
De gör så ont i mig, att se frustrationen och ledsamheten i pappas ögon, i Mats ögon och i mammas ögon. Verkligheten slår ner i mig också. I hans värld är Ellen ett barn, hans "minne" är 6-7 år bakåt. Jag kommer inte kunna ha något utbyte för honom, för i hans värld är jag aldrig vuxen, han är inte med i mitt "vuxnande". De andra känner han i "vuxen" form, saker har hänt osv... men jag kommer aldrig kunna bli ett barn igen. De är så fel, fel, fel. Jag har mina två farbröder, har alltid haft. Mina förbröder och grannar... enda "barnet" i släkten. Visst vi kanske inte stått varandra övernära jämt, allas vardagar flyter ju på. Men båda har funnits där, ställt upp, brytt sig om mig för jag har varit deras enda... nu har en ramlat bort. En som aldrig kommer uppleva mitt vuxna jag. Jag vill inte bli äldre och lämna den bilden av mig, den verklighet som Urban har av mig. Han lever där, i den världen hela tiden och jag kommer aldrig kunna häsla på.
Jag är splittrad, rädd och arg. Det var en tung dag igår när verkligheten hälsade på, men vi pratade, hade de skönt, umgicks och pratade. Jag älskar min familj.