...Ellen

Ensam! Ensamhet!
de är typ två nyckelord i mitt liv... ensambarn! Lekte mest ensam när jag var liten, ensam i en lägenhet! ENSAM!
Det är lite så liksom, det förföljer mig, jag hatar att vara ensam och jag hatar att bo ensam. Även om de bara sker nångång i månaden. Jag hatar det! Jag uppfattas bergis som otacksam när jag säger att jag inte vill bo i LGH! Men vad är de för roande med att sitta ensam. Andra kanske tycker det är att kommas bort från nånting, syskon typ. Men de enda jag förlorar är nån att prata med, mamma!
Okej först tycker jag det är skönt, att styra sig, skita i att äta, vänta me disken, sitta uppe länge. Slippa töntigt tjat... okej de är väll kul i typ några timmar. Tills man tillslut inte har nåt mer att göra, när man känner sig ensamast på jorden. Fastän mamma skickar ett gonatt sms så känns det ledsamt! Jag gör det ändå, sitter här ensam. För jag måste vänja mig, vid att vara ensam. Fast jag inte vill. Om jag fördjupar mig mer finns de risk för att jag börjar stor böla o ringer hem och vill att de ska hämta mig. Men så är inte livet. Jag sväljer och avslutar härmed. Ett ensamt inlägg utan någon poäng.