...Ellen

RÖRIGT!
Det jag vill komma till är att igår dog Britta. För 3 veckor sen lades hon in på sjukhuset för gallstensproblem. När de opererade henne så upptäckte de en tumör och för knappt två veckor sen fick hon beskedet om att det inte fanns något att göra. De gick för snabbt, så snabbt från besked till avsked. Att vänja sig vid tanken tar tid men nu liksom är hon borta. O ändå vet jag inte hur jag ska förhålla mig. Hon var inte min mormor, hon var min Britta. Det är ju självklart värre för hennes barn och barnbarn. Men jag berörs ändå, hon kommer att fatta oss. Hon var en del av mitt liv, fast med en egen roll. Inte i rollen som mormor utan i en roll som Britta.

Varje sommar från jag var liten till för 4 år sen brukade jag alltid spendera en tid hos Morfar o Britta. Det var de bästa jag visste, o tsm med Brittas barnbarn som var jämnårig med mig så hade vi en toppen tid. Där vi var i stugan vid vättern o badade eller åkte på utflykter. Jag älskade de så mycke så att om jag hade fått välja mellan en vecka i caribien eller en vecka hos morfar o Britta så hade jag valt morfar o Britta. SÅKLART! Ja, jag blir nostalgist... Britta världens godaste människa som alltid ställde upp o fixade. Bakade rosenbröd till oss barn (senast i April) eller fixade extra kyckling ifall vi inte gillade den andra maten. Hon hade alltid tonvis med bullar o kakor... och saft.
Jag vill tacka Britta för allt de, för om jag ska vara lite ärlig så har alltid fikat hos Britta varit godare än de hos mormor (mormor fuskar o köper :P)

Hon gjorde inte mycket väsen av sig, inte de senare åren. Men hon var där och man fick alltid den varmaste kramen man kunde tänka sig, och nog hade hon alltid godis med sig. Hon var som en mormor men ändå inte riktigt. Men jag är så glad att de fungerade... tänk att jag kunde sitta mellan min mormor och min Britta. De var goda vänner och hon o morfar + mormor (o nisse när han levde) umgicks även utanför familje högtiderna. Jag har haft tur, med en stor släkt med massa extra folk.
För fyra år sen dog mormors sambo och nu var de Brittas tur. Hur fan kunde de bli så?
Varför ska människor som alltid varit en självklar till i mitt liv bara försvinna? okej de är kanske inte konstigt. Min mormor lever, min morfar lever men ändå saknas någon som är lika självklar som dem även om hon saknat titel.

Jag va bara tvungen att få ur mig... fast samtidigt inte. Jag är ledsen, jag kommer sakna någon. Men de är ite synd om mig liksom, det är hennes barn o barnbarn som det är mer synd om liksom. Och om Morfar såklart. Vi står liksom lite halvutanför, fast berörs ändå!

Britta- tack för allt!