...Ellen

Så, vart har jag hållit hus i en vecka?
jaa, jag har gjort så jävla mycket, mer än på hela året. Jobb, föreställningar, begravning o även ett litet party typ. Ah jävlar vad jag har gjort, det har inte funnits tid över för saker som dator o tv, galet va?

Ah jag har dessutom skadat mig på diverse ställen. Måndag morgon 5.00 råkade jag klättra lite i garderoben för att ta en kudde, o vips hade jag lakan, kuddar o tecken över mig där jag låg på golvet, ett fint blåmärke hade jag på armen som minne.
Tisdag kväll när föreställningen var så gott som över så dök jag bokstavligt talat av scenen, foten bara vred sig när vi sprang ut från applådtacket. O jävla vad jag tjöt, man gör nämligen det klockan 20.20 om man har arbeta i 8 timmar på ett lager med snitt temp 28grader o sen genomfört en strålande föreställning, ja då tjuter man! Som tur var va jag nära planket så jag bara vek undan liksom snabbt... hoppas ingen hann o se. Aja men nu ser alla sviterna från fallet, ett fult halvinfekterat sår på foten och riktigt stora skrapsår på knäna.
Ah juste jag har ju jobbat oxå, då får man ont i fötterna, för man gör inget annat än att gå o gå o gå, ja o sparkar cykeln oxå såklart. Halvdåliga skor gör de förödande för de stackars fossingarna o man får vara glad om man kan stå upp när dagen var slut.
Joo, sen äre såklart flera småskador jag inte kan dra upp men trötthet sätter sina spår som att man slår i gaveln i sängen skithårt när man ska slänga sig på kudden osv eller att linsen försvinner i ögat o man letar o letar i över en kvart.

Med andra ord jag har kämpat som ett as den här veckan. Teatern har varit en succe o jag har fått läskigt mycke beröm :P vem fan visste att jag kunde sjunga? Inte jag iaf!!!

Brittas begravningen i Onsdag var de värsta jag har varit med om, de var vackert, bra musik... jag trodde att jag skulle kunna hålla mig men när morfar stod framför kistan tsm med Brittas barns familjer och talade så fint, då klarade jag inte mer. Sen kom tårarna att fortsätta att falla i flera timmar efter. Du betydde så mycket för så många! De gjorde så ont i mig att se morfar där alldeles själv, utan Britta o där satt vi, hans familj på andra sidan o kunde inte göra något. Men han var stark, läskigt stark hann höll humöret uppe bäst av alla, inte känslokall men han kämpade och de var inte många tårar som föll från hans kind.

Sen orkar jag igentligen inte beklaga mig över det där förbannade, jävla skit jobbet som jag har. Men de är inte lätt kan jag lova, gå upp 5.00, jobba i värme o sen genomföra en föreställning. Men jag har lovat mig själv att klara det fastän jag är så trött. o de har jag fan i mig gjort :D

Nu äre bara två föreställningar kvar, jag vill ALDRIG lämna dessa människor, ni är bäst!