Suprise

Suprise, Suprise! Jag är uttråkad som bark och kottar!
Igentligen skulle jag vilja analysera och utvärdera varför jag är som jag är. Men då blir jag bara ledsen!

Nu ska jag istället berätta om... om... om... FAN!

Jo, nästa vecka ska jag göra saker. Jag ska börja skolan (om jag får shemat), jag ska på skrivargrupp och jag ska träffa Elin & Vickan. Sen OM shemat kommit så ska jag börja boka in sånglektionerna. Ah ett shema skulle göra mitt liv så mycket enklare, för jag gillar att planera och se framtiden. Därför dömmer jag de obefintliga shemat som mitt stora hat objekt!!!

Jag ser grymt mycke fram emot att börja skolan och jag fasar för dagen vi slutar. Jag skulle inte kunna ha de bättre än jag har det när jag är i skolan. Visserligen har jag endel sociala problem som förstör de för mig men att vara hemma är verkligen pyton. Eller vänta, jag kanske är naiv som tror att sista terminen ska bli bra. Haha, jag vet nog hur de blir igentligen. Jag kände redan igår kylan och problematiken från... men de är ju lika mycket mitt problem.

Ush jag hatar att behöva försöka fjäska och göra mig till. Jag är så rädd för att göra någonting som går emot min magkänsla. Jag låter stoltheten ta över och jag sitter här, blir ledsen och ångrar... men vad fan ångrar jag? Jag hoppas bara att andra ser igenom det som får mitt inre att bli argt. Jag känner av rädslan och kylan. Du behöver inte göra dig till, antingen bryr man sig eller inte, men JAG har inte gjort något jag ångrar. Jag har försökt, svalt min stolthet, gjort mig till och försökt förstå din taktik. Nu retar de mig att de tydligen ska vara de ända sättet. Helst av allt vill jag bara slippa de tillgjorda duet. Stå för vad du är, placera inte mig i skuggan och ställ dig själv i centrum. Jag orkar faktiskt inte, jag vill inte men jag kommer inte ifrån dig!