Fingrarna skakar lite, det bor en stor klump i magen och helst av allt vill jag skrika, gapa och härja. Det är framtidsångest, dödsångest och stress, alltihop blandat.
Under förmiddagen letade jag folkhögskolor och beställde hem mer info, jag undersöka lärarprogram i diverse städer. Sverige är mycket större än jag trodde!
Ja, måste finna den perfekta staden med de perfekta avståndet hem. Jag måste kunna ta mig hem, jag måste kunna vara med i nästa års Vikbolandsspel och jag måste kunna träffa mamma och pappa! Det är tydligen meningen att jag om ett halvår ska vara någon helt annan stans, helt själv. Det är ju ofattbart! Jag klarar i princip inte två nätter ensam i stan.
Jag letar efter rätt väg som ska forma min framtid. Jag vill komma igång direkt, jag vill inte slösa tid samtidigt som jag bara vill vara ett barn! Det är ju de som var meningen med min födelse, mina föräldrar ville ha ett barn. Jag har tappat mitt syfte och försöker finna ett nytt.
Jag vet att jag måste lämna min bubbla för att förändring ska vara möjlig, för att jag ska kunna nå någonstans. Men de finns inget mer skrämande, än att stå där alldeles ensam...
... det har alltid varit mina värsta mardrömmar, hur jag plötsligt blir övergiven och står där alldeles ensam.
Idag använde jag mig av siffan 19 i samma mening som mitt namn. Tiden går alldeles för fort, alldeles för fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar