skogsattack

På grund av de senaste dagarna bosättning under filten i soffan så bestämde jag mig för lite frisk luft, ja en skogspromenad. Nära belägrat mitt hus finns en perfekt skogsväg rakt in i skogen 2km. Jag traskade på med musik i mina öron men var inte sen med att notera de misstänka djur och människo spåren i snön. Jag tog mig ialla fall dit vägen tar stopp och då vände jag (logiskt).

Jag hann inte långt på min hemväg föräns jag såg en hund längre fram. Jag stannade till, lika så hunden. Paniken spreds sig i min kropp... hunden var inte av den vänliga sorten. Jag vågade inte fortsätta gå och övervägde alternativen att rymma in i skogen. Där står jag, en stackars blott 18år och 11månader gammal flicka med hela livet framför mig utan en aning om HUR i helvete jag skulle reda ut detta dilemma. Den lilla djävuls hunden skäller och småspringer mot mig, men då ser jag... aha den har en ägare. Ägarna råkade (antar jag) vara ägarna av skogsvägen men såg inte allt för arga ut över mitt "besök". Jag sa på avstånd att jag inte var en hundmänniska och de gjorde sitt bästa för att tämja vilddjuret samtigigt som mina ben skakade. Några pinsama ord utvecklades och jag vandrade vidare. Eller snarare SPRANG så fort jag märkte att de inte kunde se mig mer. Sprang hem till mitt trygga hem och lät tårarna rinna som en bieffekt av både hundfobi och social förnedring!!!

Jag som precis innan mötet med hunden hade bestämt mig för att ta den här promenadrutten lite då och då. Men nee jag ska aldrig mer lämna mitt hem. Det lilla äventyret straffade sig dirket och jag kommer drömma mardrömmar i säkert en månad.


Så, nu är de slut med promenerande och vilda hundar!