borta

Jag har tappat gnistan, jag har tapat all lust till vardagen. Bär på en känsla av att vad jag än försöker med så är det bara i onödan.

Igår grät jag rekordmycket, det finns så mycket som gömmer sig i tårarna. Jag kan inte vara 19, jag kan inte vara "vuxen". Varför ser ingen att jag bara är ett barn? Jag gråter, jag vill ha tröst. "Neej, Ellen du är 19år nu åh då får du gråta alldeles ensam". Inom kort är ensamheten ännu mera verklig.

Så, så mycket ångest, räddsla för framtiden! Det gör ont ända i från tårna...

hur ska jag kunna komma upp till nästa steg i livet?