Därför

Om vi säger såhär då, en kvart efter förra inlägget.
Det är ju en jävla tur att jag får spela teater under hela juli. Annars hade jag nog på allvar sprungit in i en dörr gång på gång.

Om folk bara förstod vad ett ostimulerat sommarlov innebär. Jag känner mig verkligen som en fånge. Jag fungerar inte när det är så tomt. Jag hade hellre jobbat typ alla veckor och spelat teater samtidigt, för att då istället få njuta och planera upp den lilla ledigheten som kommer. Det finns på allvar ingenting som gör mig glad. Jag åker aldrig på semester på somrarna, jag träffar i princip aldrig några vänner. Jag har aldrig haft möjligheten att ens dela en tråkig dag med någon annan. Det är bara jag, jag, jag och absolut ingen annan. Inte ens mina föräldrar vill göra något. Dumma mig att känna såhär redan, men all denna tid är en plåga. Jag står på allvar inte ut. Dagarna är långa...

vaknar sent, blir aldrig trött eftersom man inte lyfter ett finger på hela dagen. Kan därför aldrig somna på nätterna utan sitter uppe och mår dåligt.

Jag överdriver inte någonting. Jag önskar att jag överdrev, att det faktiskt inte alls var så trist men allt är ju för i helvete sant.

Jag avskyr redan alla gånger jag kommer bli besviken för att planerade grejer inte blir av. Ja, man blir besviken när man har så tråkigt som jag har och man bara kan se fram emot en grej som inte händer. För andra är de en smågrej men för mig gäller det allt. Så jag gör så få planer som möjligt för att bli besviken så lite som möjligt.