Jag har bott här i ett dygn nu. Det tog 15min sen bröt jag ihop, ringde mamma och längtade hem.
Ett dygn har gått och jag vill fortfarande inget hellre än att åka hem. Jag har gråtit mer än jag någonsin gjort förut. Jag vill bara att någon ska ta mig hem...
det finns flera alternativ. Om 45min går en buss mot Norrköping. Jag har varit välldigt nära på att klicka på betala biljett och jag har nästan packat väskan. Jag vill bara hem...
...men jag vet också att jag ska ge de en chans. Ja menar skolan börjar imorn och jag betvivlar inte en sekund på att jag kommer bli väl mött och säkert trivas riktigt bra. Men just nu vill jag inte påbörja de, jag vill bara ÅKA HEM!
De säger att jag är stark, tuff som vågar de här. Men jag är svagare än någonsin, jag är så svag...
o jag räds inte svagheten. Frågan är bara om jag vågar att ge upp... eller om jag kan ge upp redan nu och sedan leva med de imorgon om jag vaknar upp hemma.
Nej, jag tar inte 13.30 bussen. Men de går fler bussar ikväll.
Frågan är om jag kan ta mig samman? Jag vet inte, de finns just nu ingen hejd på tårarna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hang in there, Ellen! Du kommer klara dig igenom det här =) Om du vill ha perspektiv kan du tänka på mig imorgon kväll: ensam i ett rum i en okänd familjs lägenhet i Paris! Aja, ring eller maila om du känner för det, kramar i mängder
min lilla Ellen dellen i från fjällen som inte är på smällen som åkte i karusellen medan hon åt karamellen!! Du fixar det här promise! Kram
Skicka en kommentar