Lite stolt

Okej, jag är mestadels livrädd. Ifrågasätter vad fan jag har fått för mig. Flytta, flytta till Kalmar? De är ju för fan långt bort. Varför valde jag inte att plugga här, utbildningen finns ju både i Linköping och Norrköping?
Men vet du va? Det vill jag absolut inte. Fastän jag är livrädd så känner jag mig jätte nöjd över att jag tar de här steget. Att jag inte följer min feghet och stannar i närregionen. Det är säkert jätte bra, både utbildning och universitetet, men jag vill inte. För är de någon gång i livet man kan ta chansen och lämna sitt hem område så är de ju nu. Sen kan jag alltid komma tillbaka, för jag älskar trots allt både Norrköping, Vikbolandet och framförallt Rönö.

Jag antar inte särskilt ofta några utmaningar. Jag är trots allt bekväm och vill ha trygghet. Så för första gången, på vinst och förlust utmanar jag mig själv. Jag är beredd på de värsta, jag ska ge det en chans. De blir säkert jätte tufft första månaderna. Vantrivs jag när vintern kommer, då åker jag hem.

Jag känner inte att jag lämnar någon, mamma o pappa har jag ju kvar. De flesta av mina vänner drar åt sitt håll. Det ända som grämer mig är att jag inte kan ha samma närhet till teatern/skrivargruppen och att jag inte kan fortsätta me sången. Men ingenting är omöjligt, jag kommer göra allt för att fortsätta vara med i så mycke som möjligt (om de så skulle bli). Jag sparar vartenda öre jag har... jag kan åka hem varje helg om så krävs.