Norrköping har gjort mig lugn

Det Augustifest i norrköping. Bryr jag mig?
...Nej, det gör jag inte.

Jag ser inte charmen med ett gammalt fallfärdigt nöjesfält och 1000marknadsstånd med exakt lika dana grejer. Det vore kanske en annan charm om man bodde inne i staden och lätt kunde ta sig en tur en kväll, sätta sig o äta ute o njuta på de viset. Men det är absolut inte värt att åka in 4mil bara för att det är augustifest.

Eller så har jag helt enkelt lämnat norrköping. Sagt hejdå till de som angagerar norrköpingshjärtan.
Idag strosade jag iaf genom staden. Förundrades över hur fint och bekvämt det kändes. Jag är visserligen ingen norrköpingsbo, men under de senaste 3åren har jag ju typ varit de. Jag har passerat spiralenparkeringen i blåst, snö, stekande hetta och spöregn. Norrköping är en fin stad, strömmen och industrilandskapet. Drottninggatan klockan 7.50 en vardagsmorgon i November. Dimman och alla människor som är påväg, spårvagnen som rullar sakta ner mot resecentrum. Ja, norrköping är fint.

Jag har lärt mig att strosa, jag längtar efter att strosa i Kalmar. Jag har funnit något inre lugn, de är som en stadig hylla i magen. Jag tror att hyllan håller även för de kommande prövningarna. Ja, jag hoppas de. För tar jag mig igenom allting med ett lugn så blir jag stolt över mig själv. Just nu är jag iaf inte rädd. De är lite som döden, tillslut tror jag att man slutar vara rädd. Men detta handlar inte om döden, detta handlar om livet. Mitt liv som jag precis ska börja leva :)