Filmen om mitt liv

Har lite svårt att definiera känslorna, är jag ens chockad?

I min tidiga ungdom (från ca 10års ålder - 15års ålder) hade jag ett stort videoinspelningsintresse. Jag lånade våran gamla videokamera modell90. Jag filmade lite allt möjligt, gjorde filmer med mina vänner om diverse ting. Sen den perioden i mitt liv så har det alltid HÖGST upp på önskelistan stått Videokamera.

Julen 2008 (förra julen) slog min önskan in. Hör och häpna i ett lagom fint paket låg den, min efterlängtade filmkamera. Dessvärre hade ju mitt intresse svalnat så det tog ett tag innan jag faktiskt använde den. Lite synd kan tänkas men som mina föräldrar sa, det är ju passande med en videokamera till kommande studentfirande. Jag såg framför mig fina bilder från mitt student, hur all glädje skulle fångas och ögonblicket förevigast.

Idag, X-antal månader efter studenten så tog jag fram min videokamera igen, kopplade in den i min tv och tänkte för första gången njuta, minnas och bli beröd av min stora glädje dag. Pappa hade ansvaret för filmningen och jag minns lite smått hur han stod där stolt med kameran och filmade när jag kramade om mina nära och kära. Fast tydligen INTE! Vad jag såg var en besvikelse med råge... min rygg, min rygg, mormors rygg och pappas fötter. Gubbjäveln (förlåt pappa, jag älskar dig) har uppenbarligen gjort fel, och filmat när han tror att han har pausat och tvärt om. Så nu är frågan, ska jag skratta eller gråta?

Men visst är det roligt att jag har videokameran? Har iaf några fina filmer från när vi spelade kubb i studentveckan och lite preparty scener när jag fyllde 19. + att jag faktiskt filmat massor från Brolinssons salonger. Bla mig själv på scen och det är alltid kul.
Nu återstår bara ett problem, HUR I HELVETE SKA JAG FÅ IN KAMERANS DVD-SKIVA I DATORN? Jag har följt anvisningarna enligt instruktionsboken men uppenbarligen misslyckats.

Jag tror jag går och lägger mig nu och drömmer om kommande filmprojekt!