Alla har vi något att känna orättvisa inför

Ibland får man lite perspektiv på saker och ting.
Igår kom jag på att det var 6år sen min gamla klasskamrat dog. 6år...! det är sjukt!
Jag har samma känsla då som nu, varför just han? Jag tycker det är så fruktansvärt orättvist att han inte fick vara med mer, att hans liv tog slut innan det ens hade börjat. På dessa sex år har det hänt så fruktansvärt mycket.... o då är det enda så mycket kvar!

Jag minns den dagen vi fick beskedet... jag minns hur vi alla hade så mycket att säga till varandra. Alla ville uttrycka sina känslor. På kvällen var vi hemma hos en kompis, vi träffades alltid en gång i veckan för vi hade vårat projekt, vår förening DRIV (kan skriva en inlägg om driv en annan gång, påminn mig! det är en bra historia). Jag vet att vi var utomhus och det var stjärnklart. Vi tänkte på honom hela tiden och vi hade en ficklampa som fick symbolisera ett ljus, sen snurrade vi...
varför minns jag det här?

Neru, nu börjar jag spåra ut, detta dära var inte riktigt poängen med inlägget.
Jag har blivit stor helt enkelt men samtidigt har jag nog aldrig känt mig yngre :)