Mamma

Ibland chockas jag lite, eller blir lite förvånad när jag ser på mig själv. Hur i helvete har jag lyckats med de här?
Jag har ju alltid varit en hemmagris och en mammagris. Jag har ju aldrig tidigare i mitt liv varit ifrån mitt hem eller min mamma så länge. O de blir längre för var dag... jag förstår inte riktigt hur det kan vara så? Fast jag har såklart mina teorier, mamma sa någonting om att är man riktigt trygg "hemma" så kan man flytta och lämna hemmet. För jag vet ju att jag har ett hem att komma hem till ifall de skulle skita sig.
Struntsamma...

Jag saknar ialla fall mamma och pappa. Framförallt mamma min bästa vän. Jag saknar att krama om henne, att prata med henne om alla mina tankar. Jag saknar mamma!
Men jag är apdålig på att höra av mig, på att bry mig. För jag distansierar mig så att jag inte ska bli gråtfärdig mitt på blanka dagen. Jag "bryr" mig inte vad som pågår, för då börjar jag sakna. Jag har det nämligen välldigt bra här nere så jag behöver inte mamma för att klara mig. Men jag skulle behöva en kram... en mamma kram.

Om två veckor ska jag åka hem... det ska bli skönt. Fast jobbigt, jag och mamma har vissa problem att komma överens dock. Fast jag älskar henne, tror det är en försenad tonårstrots... men men, jag längtar iaf.