Skam den som ger sig

Ska jag ens försöka beskriva den här dagen? Det är ingen större ide men att vara i närheten av en riktigt pessimistisk människa en halv dag tar ut sin rätt. Jag som tycker att jag kan vara pessimistisk o tjurig, men i jämförelse framstår jag som världens gladaste?

Min cykel blev lite ojämn när jag dumpade min tunga väska i korgen utanför bibblan, så den väldte med en jädrans duns, självklart hade något ljushuvud parkerat sin/sina cyklar med stöd av varandra o min cykel så de ramlade också. Varav den ena inte gick att få att stå, så jag la ner den till slut. Det var en pinsam företelse i mitt liv, utanför ett fullsatt biblotek. Tur för mig att jag har förmågan att kunna rycka på axlarna, sucka högt och gå vidare. Men jag måste sett bra rolig ut när min cykel dunsade i backen 4gånger.

Väl hemma tvingade jag Anna och Ida till att baka, först en apelsinchoklad kaka och sedan bullar. De flesta bullarna bor nu i min frys eftersom jag var den enda som hade plats... haha! Jag visade iaf dem mina talanger som arbetsledare och skräms av att jag blir allt mer lik min mamma.

Imorgon är det 100% plugg som gäller! Såklart har jag INTE börjat i god tid utan börjar med den samma dag som de ska in, vi får väll se men de är alltid skönare efteråt på något vis. Fredag är de gruppredovisning o sen är de soft i nästan en vecka. Då ska jag sova till 8 eller 9 varje dag och bränna mina sista pengar på kläder och fika. Bäst för världen att solen kommer tillbaka

Nu till det viktiga:

Idag har jag ätit fullkornspasta och paprika, jag överlevde och tuggade på och fann det tillochmed gott. Seger åt den hopplösa!