Dumma fröken Mattsson längtar hem. Vet inte varför, men jag har ju börjat göra de till en vana. Sen vet jag att det inte är särskilt roligt i sig att bara sitta hemma och glo. Nu när jag träffat mamma regelbundet ett tag så inser jag hur tomt det egentligen är att inte ha henne nära. Visst vi kan inte bo ihop och jag gnäller på henne mycket, men bara för att hon är min bästa vän. Jag kan berätta om hennes konstiga utspel och allt som irreterar mig eftersom jag vet att hon ändå alltid finns för mig. Konstig mattematik, man borde hylla den personen som ger en styrka och som stöttar en i mot- och framgångar. Så jag får väll ändra på det...
Min mamma ger mig svar på allt, hon förstår mig ibland bättre än vad jag själv gör. Hon ställer upp, skämmer bort mig med kärlek och tålamod. Hon har sett till att jag vågat ta steg i livet som gör att jag klarar av att klara mig utan henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar