Drömmar

Som den pendlare jag har förvandlats till (och gillar att vara) har jag blivit expert på att dagdrömma. Jag lyckas inte vara uttråkad när jag reser mer än kanske den sista halvtimmen när benen vill röra på sig.

När jag var liten hade jag oerhört avancerad fantasi. Det var man tvungen att ha som ensambarn när vänner bodde minst 2mil bort. Jag lekte med mig själv, och byggde upp en alternativ verklighet som innehöll det jag gillade i mitt liv tillsamans med kompleterande ting, som grannar, syskon osv...

Jag har aldrig haft framtidsdrömmar, så det har jag inte nu heller. Min fantasivärld handlade om hur man har de nu, hur alla andra har det och hur jag borde ha det. Fast nu har jag nästan gått och blivit i fas med min verklighetsflykt, jag gör det jag vill göra och lever livet jag vill leva.

Borde jag börja drömma om framtiden istället, som alla andra? Nej, jag vågar inte. Jag vågar inte drömma om bröllop, barn, boende, karriär... jag vill inte stå där om 10år och se hur drömmarna aldrig blev sanna. Jag fortsätter leva här och nu, måtte livet lösa sig ändå!

I dagarna drömmer jag om enkla saker, som att jag vore snygg/attraktiv, intressant och modig...