När livet är som bäst

Lätt bästaste föreställningen, fy fan vad vi ägde. Fullsatt i publiken och en timme innan vi började så kom en storm och lättade på trycket, visst fick vi köra i en liten uppfriskande regnskur mot slutet med det gjorde inget. Det var helt otroligt, jag vill inte ens glömma känslan. Jag svettades aldrig, jag hade ingen sol i ögonen, inga handskar som klibbade fast, ingen vind som tog rösterna... inga störande moment!. Jag var skärpt, allt var så jäkla bra... jag älskar verkligen det här.

Men iår har jag accepterat att det kommer ta slut, jag vill inte men vad kan jag göra? Har försökt planera upp dagarna, kommer inte klara av att gå hemma sen när både mor och far går på semester. Så på Måndag ska jag träffa Carro i Stockholm. Början av Augusti ska jag hälsa på Ida i Skåne. Jonna, Vews och jag ska åka på lite dagsutflykter (om nån av oss får låna bil). Jag ska försöka hålla mig sysselsatt och från och med 13augusti får jag ju flytta tillbaka till Kalmar, har eftersändning till den 20 iaf. Fyller gärna dagarna med massa mera, ge min tips! Känns dumt att längta till hösten men jag vet hur tråkigt det är att bara vara hemma utan att det händer något. Fast de blir inte så segt som förra året när teatern tog slut, fy fan vad jag led. Bara jag läser gamla blogginlägg från förra året så får jag ångest.