Soff-funderingar

Marathon måste vara höjden av självplågeri. Jag tycker iof att all typ av löpning är plågeri! Men marathon tar nog priset, speciellt att tävla i det. Psykisk och fysisk press, o inte får man se något (iaf på mästerskap) där man bara springer runt i statskärnan och med gator kantade av galna suppotrrar och fotografer. Kom igen, vart ligger charmen? Kan man på allvar tycka det är roligt att känna sig jagad, alternativt jaga? Är det kul att bli fångad på bild i underkläder och keps när man är helt slut och svetten droppar från kroppen? 2-3 timmar löpande, + säkert flera timmar av ren utmattning.

Jag tar mig friheten att såga tävlingen! För annars är ju jag mycket intresserad av sport, följer de flesta stora mästerskapen. Jag är liten av en expert, en SOFF-EXPERT! Inom skidåkning (som råkar vara en av mina favoritsporter) finns ju grenar som liknar marathon, fast på snö och skidor. Men det är ju tuffare, skidåkare är tuffast för under mästerskap tävlar de i massa olika distanser och stilar. Det är fysiska prestationer och snö är ju trevligt.

Ser fram emot morgondagens finaler i både höjd och längdhopp! Jag vill ha medaljer!!!