Nu har tillochmed min egen favorit musik börjat föräda mig. Liksom hånar mig och mitt ständiga livsmisslyclande. Nevars inte misslyckande, men jag tänker för mycket.
Kan inte förstå varför jag blir så dyster emellanåt, allt är ju bra. Eller börjar jag bli cynsk och känner på mig i förväg hur livet ska vända och bli blä.
Herregud jag borde inte bli lämnad ensam när jag är trött, fast å andra sidan är jag minst lika påfrestande för andra som för mig själv!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar