Om det ändå fick vara ett avsked

Jag är avskyvärd och bara i vägen. Jag får inte plats... jag är ensam.
Jag vill bara åka hem nu, hem och vara barn. Slippa vara vuxen och ansvarsfull...
Jag har hållt på för länge nu, gått omkring och försökt hänga med, göra mina plikter... jag orkar inte mer nu jag vill bara ta en paus men jag hinner inte. Allt för mycket ska hinnas med innan jul, jag vet inte vart jag ska börja, vems krav jag ska leva upp till samtidigt som jag ska ta itu med mina egna.
1,5 år på en utbildning som jag uppenbarligen inte är skapt för. Jag vill inte att mitt ända bra är att jag har bra röst. Jag vill ha flyt och känna att jag är värd. Jag vill ha stöttning, jag kan inte stötta mig själv.

Detta är min nioende jävla vecka på praktik och nu brakar jag. Precis när det avgörande ska komma till känna så vill jag ge upp. Jag vill packa väskan och dra från regniga blåsiga jävla Kalmar. Jag vill slippa allt! Jag är less på att vara stark och pallra emot i motvind. I ärlighetens namn vem har jag försökt lura, jo mig själv men jag går inte på det mera. Jag hör inte hemma här.

Till råga på allt är det stopp i min dusch, ursäkta om jag klagar!