Det är nog tur för mig att jag är en så försiktig och feg person. För annars skulle jag nog ådra mig många allvarliga skador. Jag är en sådan person som inte kan korsa mitt eget rum utan att slå i något eller snubbla. Undra om man skulle ta och räkna antalet ggr per dag som jag utbrister -aj, -fan, -satan eller -skitoxå. Jag vet att det är fruktansvärt fånigt att uttrycka sig sådär när skadan egentligen inte är stor och ingen hör på. Men jag har ju en viss dramatisk ådra i mig som ibland måste få ge sig till känna.
Sanningen är att jag aldrig varit med om en riktig olycka (tur är väll det, tänk er allt gnäll de skulle medföra). Även fast jag såg de som rätt allvarligt den gången Hans sprang rätt in i mig på skolgården så jag ramlade och förvred armen. Men som sagt, vad är alla mina miljoner blåmärken på ben o fötter värda emot en riktig skada i en fot? Det är bara fult, o måttligt irreterande när man för 16egången under dagens slår i benet i pedalen på cykeln.
Då är frågan, ska jag börja leva lite vildare. Våga vara modig och oförsiktig? Njae, jag stannar nog hellre där jag är! O gnäller över småsår och blåmärken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar