En fisk som dyker

Jag har gått och blivit Cederdalens egen primadonna. Härligt, att äntligen få den stjärnstatusen jag förtjänar. Idag fick jag genomföra mina två sångnummer först. Sen var det bara för mig att samla ihop mina saker, säga adjö och lämna resten kvar i den kalla gymnastiksalen. Utanför väntade min privatchaufför som körde mig raka vägen till Linköping så jag hann med första bästa tåget tillbaka till Kalmar.


Att krydda verkligheten har väll aldrig skadat? Ingen ska någonsin få tro att jag är så bortskämd att jag tar allt stöd för givet. Är oerhört tacksam över mina gulliga föräldrar som ställer upp som riktiga fotbollsföräldrar, de har de alltid gjort. Sen är det faktiskt en förmån att få arbeta ihop med Mattias och Andreas (se bilden). Att hinna med 12.23 tåget istället för 16.23 var jätte skönt. Då hann jag ju hem och plugga... eller hur blev det? Jag har spelat både stress och skitgubbe med Ida i alla fall.

Nu är allt bara helt fel i huvudet. Tidsomställningen går verkligen inte att få ordning på. Nu är jag ju inte redo för sängen, men samtidigt vet jag hur tungt de blir imorgon bitti. Seminariet förberedelserna får bli gjorda hur pigg jag än är. Mitt inre har åkit ner på djupare vatten i hopp om att finna meningen med livet, jag har veckorna fulla med massa difusa plugg-grejer och mitt rum ser ut som ett vulkanutbrott. Jag tar nog pris i att snabbast kaosifera (är det ett ord?) ett rum.