En lärande lärare lär

Den odugliga studentens resa mot målet som den perfekta läraren fortsätter. Det är rätt ironiskt, ska jag motivera elever när jag inte ens kan motivera mig själv?
Men det är inte som att jag inte lär mig något, jag lär mig verkligen hela tiden. Hittils har varje seminarium, föreläsning och grupparbete satt igång tankeverksamheten. Jag blir bara så irreterad på att skolan kräver att vi ska ägna tid åt att referera rätt, koppla ihop skönlitteratur med kurslittertur bara för att kontrollera att vi läst. Varför kan man inte ägna mera tid åt att reflektera över sitt eget sätt att tänka och vara. Så som jag gör, hela tiden. HELA TIDEN!

Det är skrämmande att jag bara är halvvägs genom utbildningen och redan yrkesskadad. Hur ska man egentligen klara av yrket när man har alla dessa tankar och ideer om vad som är rätt och fel gällande möten med barn och föräldrar? Nej förlåt: elever och vårdnatshavare. Man ska akta sig för att hamna i fördomsträsket. Får man ens särskilja pojkar och flickor? Hur ska man ha koll på vilka handlingar och ord som i framtiden kommer ge men för just en specifik individ.
Jag är trött på allt ytligt lärande, vi skrapat bara får läsa och gå vidare. Jag vill ha fördjupning och mer intressanta föreläsare som belyser och berikar.

Onsdag, torsdag, fredag (lördag, söndag?) ska jag läsa en skönlitterär. Det är inte svårt, eller jo om man är omotiverad som en gris. Mina lärare har misslyckats med att motivera mig. Vi får lära oss att allt är lärarens fel så...?