En liten tönt tänker för mycket!

Att vara fisk och därmed en nördig känslomänniska är inte alltid så lätt. Känslorna kommer liksom i vägen. Jag är sämst på att stå på mig, jag kan inte vara arg utan att stortjuta. Jag kan inte gå in i en diskussion om vissa saker som jag finner mycket personliga.

Jag blir galet provocerad av folks rubbade människosyner. Men jag kan inte ens i ord, gömd bakom en dataskärm debattera för mitt sätt att se på det själv. Man kan ju inte tycka en sak och sen inte våga stå för det? Bättre att akta sig för att tycka, för då slipper man försvara sig?

Jag må vara blåögd i dubbel bemärkelse men jag är övertygad om att människan i grunden är god. Jag släpper inte den tanken, fastän jag vet att det finns mängder av bevis på att det finns folk som ständigt bevisar motsatsen. Vem är jag att döma? Alla har ett sociokulturellt arv som har format en sen dagen man föds. Det är synd om människan som bara ska påverka och påverkas. Jag blir bara arg för att folk är fyllda med okunskap och orespekt, som tar sig rätt att trycka ner och förstöra för andra för att själv må bra?

Jag kan egentligen stå ut med de flesta människor jag möter, bara jag får förståelse för dess person. Det finns ju en anledning till att alla människor är som dom är, idioter som änglar. Men folk som inte fattar de, som inte tar sig tiden att förstå, som saknar självinsikt, dessa är det fan bara synd om.

Fyfan vilken tönt jag är.