Far och flyg

Det är inte ofta jag faller för en annan människan påtryckningar. Vid trafikljuset skriker Ida att jag ska satsa, det är ju grönt. "njae de är bättre att stanna innan" men likväl for jag i hög hastighet bestämt över vägbana ett och två. Faran var över, hel kom jag över utan att de hunnit slå om till rött. Jag känner att jag är oövervinnerlig, jag klarar vad som helst! Saktar ner farten och ska jubla över triumfen för Ida, men då...

Då... händer det som inte får hända. Det förädiska rullgruset får kontroll över min cykel. Jag ser hur cykeln förtvivlat kämpar emot, men innan jag hinner blinka for cykeln åt ett håll och jag flög åt ett annat. Små ljuvliga äventyrlystna barn kommer hem med trasiga byxor och skrapsår. Jag var aldrig ett sådant barn. Minns inte att jag någonsin slängts av en cykel på detta brutala sätt.

Här sitter jag alltså med ett äckligt stort skrapsår på vänster knä. Mina strumpbyxor är bara att slänga. Detta är andra gången jag gör en vurpa bara iår. Då har jag ändå varit den förnuftiga tanten som vägrat cykel på de hala vintervägarna. Jag flög i rusningstrafik på en torsdagsmorgon, jag har tappat livsgnistan lite för dagen. Måste till blä maxi o hämta ut ett paket, vågar jag ta blä cykeln?