...Ellen

Nae! Nej, Nej, Nej!
Jag vill inte, jag vågar inte, jag klarar inte. Jag vill inte säga Hejdå!

Okej de här halvåret har varit lite rörigt.

Först åkte min gamla (91) farmor in och ut från sjukhuset. En jobbig orolig tid där medicinering inte stämde osv. Nu är hon hemma sedan månader, klarar sig lika bra som innan... men såklart med krämpor som igentligen inte är ovanligt för en kvinna i hennes ålder.

Sen en vecka efter att farmor fått komma hem från sjukhuset, upptäcker vi hur min farbror inte längre är sig själv. Han har drabbats av ett alvarligt virus som lett till hjärninflamation och skador på närminne o orienteringförmågan. Hans skador går inte att göra något åt (för studen) o de ända som möjligen kan påverka hans tillstånd är tiden. Men vad tiden kan göra vet vi inte, o så länge lever han i en slags bubbla, lyckligt ovetande om hans skador. I dagarna ska han lämna sjukhuset för att flytta in i ett jätte fint boende.

Nu har nästa tunga besked drabbat oss! Min morfars sambo Britta, hon som varit min andra mormor och funnits med i hela mitt liv. Hon sökte vård för gallproblem och det visade sig vara tumörer. Tumören har spridit sig och det finns ingenting man kan göra. På en vecka får hon veta att hon ska dö. Vi får veta att hon ska dö. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag är arg, för att ännu en i min närhet måste drabbas, jag är arg för att hon måste försvinna! Jag är mest orolig för morfar dessutom, hur ska han klara sig? Han har praktist tagit aldrig varit ensam. Jag vill faktiskt inte att de här ska vara sant.

På köpet har två andra i min "närhet" oxå drabbats av ett större o ett mindre problem. Vår familjevän drabbades av allvarlig blodförgiftning o fick operara hjärtat. Men han är nog bra nu...
Men däremot en gammal bekant/vän som varit engagerad i Vikbolandet tidigare och är i samma ålder som min mor drabbades i våras av en stroke. En allvarlig som skadat hela vänstra hjärnan (om ja minns rätt). Som jag förstått de är de kört där oxå... ett liv till som också måste sägas adjö till.

Fasen! Det är inte meningen att jag ska gnälla eller få sympatier för att mitt liv skulle vara jobbigare än nån annan jag mår bra, min mor o far mår bra. Våran familj/omgivning har varit förskonade från sjukdommar och problem... det är bara så dumt typiskt att allt händer inom loppet av 6månader. Jag liksom vet inte vad jag ska fokusera tankarna på...